De som hört mig föreläsa vet min story. Jag har berättat om min destruktiva och framförallt omedvetna väg till utbrändhet alla gånger jag föreläst och alla gånger jag haft en kurs. När jag säger ”omedveten” menar jag att vi inte väljer stressen medvetet. Vi ser inte signalerna. Jag kan stå och tala mig hes om stressens alla effekter men det spelar en väldigt liten roll för den som inte ser att denne befinner sig mitt i det. Vi ser inte saker som är så nära inpå oss. Vi ser dem endast när vi zoomar ut och kan se det från ett längre avstånd. För att demonstrera detta brukar jag säga till mina deltagare att ta ett foto och hålla upp det 3 cm ifrån ansiktet. Gör det du också. Ja, precis nu.
Vad du upptäcker är att du inte ser vad det föreställer, du kan inte urskilja hela bilden, du ser bara en väldigt liten del av hela bilden.
När vi inte ser helheten kan vi inte se vart vi är på väg och hur vi påverkas. Tänk dig att fotot du håller vi sakta vittrar sönder i kanterna men du ser det inte förrän det nått den biten du har framför ögonen. Då har större delen av bilden förstörts. På samma sätt påverkas vi när vi inte tar tiden att vårda hela bilden, hela dig. Helheten.
Föreställ dig att du sitter i ett fordon som kör väldigt fort. Du kanske har kört bil i en riktigt hög hastighet eller du kanske sitter och tittar ut genom fönstret när du åker tåg och saker far förbi riktigt fort. Vad kan du urskilja i den hastigheten? Bara stora objekt. Du hinner inte se några små saker och du hinner inte urskilja några detaljer om de inte är på ett långt avstånd. Därför får vi lära oss på körskolan att vi ska ha blicken långt fram när vi kör så att vi hinner urskilja vad som händer och hinner reagera.
När vi håller hög hastighet i livet hinner vi bara reagera på större händelser som kräver större delen av vår uppmärksamhet. Vi missar de små sakerna vid sidan av. Vilka är dessa små saker? Det är våra egna signaler. Det är vår egen kropps röst.
Så hur gör vi då? Vi kan inte zooma in för då ser vi inte hela bilden, vi kan inte heller zooma ut för mycket för då ser vi inte de små bitarna. Det här, min vän, är det som kallas balans.
För att skapa den här balansen behövs medvetenhet. För att få medvetenhet krävs det att vi lyssnar, ser och förändrar det som inte fungerar. För att kunna förändra behöver vi acceptera. Först efter acceptans kan vi verkligen börja utvecklas. Vi kan inte förändra det vi inte ser.
Det är receptet till medvetenhet. Receptet låter enkelt men att se och acceptera det som finns här nu är något av det svåraste man kan göra. Att acceptera en naken, rå sanning av att man skapat verkligheten man befinner sig i är ett tufft jobb men ingen varaktig förändring eller utveckling kan ske förrän vi tar oss igenom det, hur smärtsamt det än kan vara.
Att vara villig att se vår ocensurerade verklighet och acceptera att den verklighet vi skapat är vårt eget fel och ansvar är tufft. Så tufft faktiskt att de flesta inte klarar av det. Se dig omkring och framförallt se hur du själv har levt ditt liv. Vilka håller du ansvarig för händelser som direkt eller indirekt påverkar dig? Dig själv eller andra? Vem håller du ansvarig för din lycka? Dig själv eller samhället? Vems ansvar är din hälsa? Din eller läkarens? Kan saker hända utan att du aktivt valt dem? Självklart. Vems ansvar är det hur vi hanterar dem? Ditt eget. Vi tar beslut varje minut, vare sig det är medvetet eller inte. Väljer du medvetet vad du ska mata din kropp med? Väljer du medvetet vilka tankar du släpper in i din hjärna och kropp?
Jag gick den vanliga vägen när jag blev utbränd men ingenting hjälpte och inget standardprogram hjälpte mig därför att min personlighet är i sin natur snabb och kreativ och det som drev mig i väggen var inte att göra för många saker men att tvinga mig själv att göra fel saker. Stress är inte bara att göra för mycket saker för snabbt, det är också att göra fel saker som du innerst inne vet inte ger din själ näring.
Vi behöver alla göra saker som ger vår kropp, själ och tankar näring. Det vi alla vill i slutändan är samma sak – att vara lyckliga.
Hur lycka ser ut finns det lika många åsikter om som det finns människor på planeten. Därför tror jag inte på standardmallar eller program som är lika för alla. Vi har alla vårt sökande och det sökandet är en process men vi behöver alla hitta tillbaka till hur vi talar med vår kropp, hur vi lyssnar på oss själva. Vi behöver tillbaka till vårt inre vetande. Vi har alla svar om vad som är rätt för oss själva. Vi behöver bara hjälp med verktygen, hjälp att hitta kontakten.
Hur gick det för mig?
Jag jobbar mer än någonsin förr men stressen av att vara på fel väg existerar inte längre. Jag gjorde det som krävdes för att hitta tillbaka till mig själv och ta reda på vad som ger min själ näring. Därför är det min livsuppgift nu att hjälpa andra hitta sina svar också. Vägen hit har varit mörk och vidrig men jag skulle aldrig valt annorlunda. Det jag lever med nu är en ro i själen jag aldrig fått om jag inte tagit den vägen. Jag har skapat verktyg som hjälpte mig och sedan dess använt dessa verktyg för att hjälpa andra.
Medvetenhet. Det är allt vi någonsin behöver. Medvetna val är det som tar dig framåt och ger dig full kontroll över ditt liv.